Carl-Johan Bauler: Hoten står som spön i backen – svensk debatt helt insnöad

Finns en del att snacka om här i landet. Men den debatt som trots allt hela tiden lyckas segla upp och toppa kultur-och debattsidor är diskussionen kring ordet neger.

Säger direkt att ingen ska utsättas för att kallas för detta numera nedsättande ord. Det är inte det jag eftersträvar. Så läs vidare, så fattar ni vad jag är ute efter.

Som utomstående ter sig senaste svängen kring ordet rent parodisk. I korthet: Under ett samtal i slutet av april på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm diskuterades identitet, censur, konst och rasism.

Under den efterföljande debatten berättade en man, som beskrev sig som halvafrikan, hur han växt upp med rasism och kallats för neger. Mannen använde alltså inte omskrivningen ”n-ordet”. Han berättade vidare, att han trots uppväxten valt att läsa Pippi Långstrump i original för sina barn för att kunna sätta ordet i ett sammanhang.

Ytterligare en man i publiken använde under samtalet ordet neger och inte n-ordet, vilket fick den medverkande statsvetaren och mångkulturexperten (?) Barakat Ghebrehawariat att lämna scenen, påstå att han utsatts för rasism och kräva en ursäkt för att ingen stoppat männen som använde ordet neger. Sedan dess har debatten mellan de inblandade och diverse kulturdebattörer fortsatt.

Hela historien är djupt genant. Att förmodat påläst och bildat folk i Sverige inte klarar av att diskutera ett ord utifrån vad det faktiskt är – ett otidsenligt begrepp som inte används annat än när själva ordet, dess betydelse, plats i historien och kulturen diskuteras.

Finns andra namn på folkslag och grupper som anses nedsättande och inte används men som inte får konstiga omskrivningar. Ingen säger l-ordet om lappar (samer), e-ordet för eskimåer (inuiter), z-ordet för zigenare (romer) eller t-ordet för tattare (resande) när dessa av olika anledningar behöver användas. Folk är till och med så censurivriga, att de kontaktar SAOB i Lund (Svenska akademiens ordbok) och ber dem stryka neger ur ordboken, som alltså är en historisk ordbok över det svenska språket.

Om vi drar ut resonemanget kring n-ordet respektive neger blir det omöjligt att exempelvis exakt citera ur tal och intervjuer med mördade medborgarrättskämpen Martin Luther King, eftersom han använder ordet ”negro”.

Man kan heller inte citera svenska tidningsartiklar från 1960-talet som berättar om ”Negerledaren” Martin Luther King, utan måste göra ordliga krumbukter. Snacka om att skriva om historien.

På tal om det undrar man i bland vad som hänt om historien tagit en en annan vändning. Tänker på Donald Trump, som avskyr Tyskland och sina tyska rötter. Han släkt finns i tyska i Kallstadt varifrån Donalds farfar Friedrich Trump flyttade till USA. På andra sidan Atlanten gjorde han stora pengar under guldrushen i Kanada genom att öppna hotell för guldletarna, där det erbjöds både sprit och sex med prostituerade. Därefter återvända han 1901 till Kallstadt, gifte sig och flyttade till USA. Fast frun Elisabeth längtade hem och paret ville återvända. Men så blev det inte.

Enligt ett reportage i DN hade Friedrich Trump förlorat sitt tyska medborgarskap eftersom han lämnat landet innan militärtjänsten och därmed klassades som desertör. Paret Trump kunde alltså inte komma tillbaka till Tyskland.

Tänk om de kunnat återvända. Vem hade Donald Trump varit då? Helt säkert inte USA:s president. Och Donald? Nä, snarare ”Dieter”, ”Dietrich”, ”Didrik” eller möjligen ”Dorian”. Tanken svindlar.