Sara Andersson arbetar idag som ingripande polis i Halmstad, och är 46 år gammal. Men om ödet tagit en annan vändning för 20 år sedan hade hon kanske inte ens varit vid liv idag.

När Sara var en 26-årig polisaspirant åkte hon ut på en bilbrand tillsammans med sin instruktör. Räddningstjänsten och en bärgare var redan på platsen när Sara kom dit.

– Detta är på en mindre väg, en 70-sträcka, utan målade mittränder, berättar Sara.

Branden är släckt. Brandbilen står tvärs över vägen för att hindra andra bilar att köra förbi.

– Jag, ägaren till bilen som brunnit, och en brandman står bakom brandbilen och pratar. När brandmannen tar några steg tillbaka kommer en bil som lyckats köra förbi brandbilen. Det är svårt att säga hur fort han kör, men runt 70 kilometer i timmen. Han kör på både mig och den andra bilägaren.

Sara berättar att bilägaren som hon stått och pratat med några sekunder tidigare nu flyger genom vindrutan på bilen som kört på dem, och avlider direkt.

– Jag flyger iväg, ungefär sex meter upp i luften och landar 23 meter bort. Bilen fortsätter ner i diket och stannar längre fram.

Att det var detta som hände är inget Sara själv minns, utan det är vad hon fått berättat för sig i efterhand.

– De som är på plats springer efter bilen som nu hamnat i diket. Brandmannen ser någonting mörkt ligga uppe i skogen, och han förstår att det är jag som ligger där. När han kommer fram till mig har jag ingen andning och svag puls.

Brandmannen lyckas rensa Saras luftvägar, och då hostar hon till – och börjar andas igen. Att göra mun-mot-munmetoden var svårt eftersom Saras ansikte var så pass skadat att det inte fanns något motstånd, förklarar hon.

Snart är Sara på sjukhuset i Lund och där väntar en 25-timmarsoperation.

– Först fixade de mina allvarliga huvudskador. Sedan lappade de ihop resten av kroppen.

Vänster kindben får flyttas fram. Vänster öga går inte att rädda. Ett sorts blåmärke på hjärnan och en spricka i ena lungsäcken hör också till skadorna. Sara är nedsövd i elva dygn.

Olyckan sker den 28 november 2003, och i januari året därpå blir hon till sist utskriven från sjukhuset i Halmstad. Och – hon blir godkänd polis.

– Jag började jobba på vår ledningscentral som fanns i Halmstad på den tiden. I maj gick jag vårruset på kryckor.

Till slut kunde hon börja jobba där hon alltid ville vara – på ingripandeverksamheten.

Allvaret i den här historien förstärks av det faktum att föraren som körde på Sara – och förändrade hennes framtid och berövade en annan människa livet – var påverkad av både alkohol och narkotika.

Vad tänker du om det?

– Det känns så fruktansvärt onödigt. Man får inte glömma att det var en som dog här, på grund av att en person valde att sätta sig bakom ratten när han druckit och intagit narkotika, svarar Sara.

Hon misstänker att hennes räddning i det hela är att hon faktiskt inte kommer ihåg någonting av olyckan.

– Jag har inte haft mardrömmar eller flashbacks. Mitt sista minne är att jag var frisk, och det var alltid mitt mål att sedan komma tillbaka till det.

På tisdagen var Sara Andersson i Osby, inbjuden till kommunens Epa-träff för ungdomar som kör A-traktor eller moped. Hon berättade där om olyckan och allvaret i att köra onykter.

Vad är ditt främsta budskap?

– Vad tycker ni, verkar det värt att köra om man har druckit? Våga göra något om en kompis kör på fyllan. Ring polisen om ni inte kan hindra dem. Gör man inget så accepterar man att kompisen kör berusad.

Hur ska man agera om man ser en onykter kompis i färd att sätta sig bakom ratten?

– Först kan man försöka säga till dem. Funkar inte det så prova att gömma nyckeln. Man får vara lite påhittig. Och annars: ring 112. Ta regnumret och berätta var de kör ifrån och vart de ska och vilket håll de kör, svarar Sara Andersson.

Kommunpolisen Veronica Gustafsson var också med på Epa-träffen, för att berätta om vilka lagar som gäller för A-traktor. Hon tycker att Saras berättelse är gripande.

– Man fick en bild av hur en människa kan förändra andra människors liv genom att köra berusad, säger hon.

Hörde du några kommentarer från ungdomarna som lyssnade?

– De tyckte det var intressant och önskade att andra kommuner gjorde liknande aktiviteter, svarar Veronica Gustafsson.