Sofia Nerbrand: PM Nilssons 11 kilo ål kan bli mycket dyr för Sverige
PM Nilsson torskade med all rätt. Han fiskade rödlistad ål och for med osanning inför polisen – dubbelfel om man jobbar för en moderatledd regering med brottsbekämpning och hårda tag som sitt signum.
Han avgick på torsdagskvällen som statsministerns statssekreterare efter drygt två månader på posten. Något annat hade varit omöjligt och opassande. Inte minst sedan han anmälts för brott mot artskyddsförordningen.
Detta måste man kunna konstatera även som liberal opinionsbildare – PM Nilsson har under många år varit en kollega i spalterna som politisk redaktör på Expressen och senast Dagens Industri. Att en del borgerliga röster försöker förminska PM Nilssons agerande därför att de tillhör samma politiska lag bekräftar och befäster bara en trist tribalism som präglar det politiska samtalet.
Hade en socialdemokratisk topptjänsteman, direkt underställd statsministern, gjort sig skyldig till samma sak hade Ivar Arpi, Paulina Neuding, Anna Dahlberg avkrävt dennes avgång. Jämför med Transportstyrelseskandalen 2017 då statssekreterare Emma Lennartsson (S), inrikesminister Anders Ygeman (S) och infrastrukturminister Anna Johansson (S) fick gå.
Man måste kunna tillstå och kritisera när ens meningsfränder gör fel. Även när man känner och tycker om dem.
Samtidigt kan man konstatera att PM Nilssons avgång innebär en stor förlust för Sverige. Den roll han givits av Ulf Kristersson, att som hans högra hand i Rosenbads innersta kärna få driva framtidsfrågor, innebar en unik möjlighet att bidra till långsiktigt avgörande beslut.
PM Nilsson var synnerligen lämpad för denna uppgift som en beläst, självständigt tänkande och partiobunden person. Dessutom fungerade Ulf Kristerssons och PM Nilssons kemi, vilket är en förutsättning för hundraprocentigt förtroende och goda resultat.
”Felbeslut rörande försvar, infrastruktur, energi, vård, skola, företagsklimat och så vidare väcker tyvärr långt mindre upprördhet än ”ålgate”.”
Därför är avgången också att beklaga. Vi kommer aldrig att få veta vad PM Nilsson hade kunnat bidra till för framtida reformer eller huruvida han hade lyckats ingjuta mod i den politiska ledningen som alltför ofta ängslas över opinionssiffror. Eller att vända på perspektiv – eller stenar – som Magdalena formulerat uppgiften. I otaliga artiklar har PM Nilsson visat att han har just denna förmåga. Det innebär inte att jag alltid har hållit med honom. Han har i mitt tycke underskattat Sverigedemokraternas illiberala hållning och Rysslands avsikter – han pläderade aktivt för byggandet av Nordstream 2.
Det är hursomhelst olyckligt att det hart när aldrig är de stora sakfrågorna som fäller makthavare, utan privata förseelser. Felbeslut rörande försvar, infrastruktur, energi, vård, skola, företagsklimat och så vidare väcker tyvärr långt mindre upprördhet än ”ålgate”.
