Christer Nylander: Varför går folk med i föreningar men inte partier?
I dagarna presenterade Kristianstads teaterförening utbudet för kommande säsong. Föreningen har 1 700 medlemmar. Det gör den till Sveriges näst största inom Riksteatern. Jag anar att de flesta lokala politiska partierna skulle vara glada om de hade lika många medlemmar. Hässleholms filmklubb med runt 200 medlemmar slår förmodligen också de flera kommunala partiföreningar i antal medlemmar.
Det är såklart en jämförelse som haltar. Man får något annat av ett medlemskap i teaterförening eller filmklubb än av ett medlemskapet i ett politiskt parti. Men jämförelsen väcker åtminstone två tankar hos mig. Den ena är att de politiska partierna har rätt få medlemmar. Den andra är att det finns en anledning till att man går med i en förening, oavsett om det är en politisk förening, kulturförening, idrottsförening eller Missing People, Brottsofferjouren och Röda korset.
Politiker bör fundera på varför färre vill vara partimedlemmar. Men politiker bör också fundera på varför så många vill vara med i andra föreningar. Det indikerar ett engagemang för samhället. Få går med bara för egen vinning, man vill på ett eller annat sätt ge stöd till det föreningen jobbar med. Det gör medlemssiffror i föreningar till något av en opinionsundersökning. När många människor fritt och frivilligt blir medlemmar i en förening är det förmodligen många personer som har ett engagemang för det som föreningen jobbar med.
Historiskt sett har vi haft mycket starka folkrörelser i Sverige. Nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och arbetarrörelsen spelade en viktig roll i framväxten av det Sverige vi känner i dag, ofta i nära samarbete med bildningsförbund. Senare växte miljörörelsen, idrottsrörelsen, fredsrörelsen och solidaritetsrörelsen i styrka.
”Politiker bör fundera på varför så många vill vara med i andra föreningar.”
Trots att det kommer larm ibland om att föreningslivet har det jobbigt, så är det fortsatt väldigt många som är medlemmar. Det är också många som tar ett stort ansvar som ledare för ungdomslag eller som kassör. De gör det utan ersättning vid sidan av jobb och andra förpliktelser.
Den politiska debatten har på senare år blivit väldigt fokuserad på att staten ska stärkas. Om något inte fungerar ska staten lösa det. Samtidigt ser vi att frivilliga krafter är nödvändiga för att lösa situationer som kaoset på E22. Det finns en flexibilitet och snabbhet i det frivilliga arbetet som staten inte kan erbjuda.
En av mina favoritföreningar i Kristianstad är Gustaf Hellström-sällskapet. Det är en mycket ambitiös förening som samlas kring en av Sveriges viktigaste författare. Hellström föddes i Kristianstad, tog studenten på Söderport våren 1900, blev senare utrikeskorrespondent för Dagens Nyheter och ledamot av Svenska Akademien. Hans klassiska roman ”Snörmakare Lekholm får en idé” utspelar sig i staden. Om inte sällskapet funnits hade minnet av honom varit mycket blekare. Föreningen är inte stor, men har sannolikt fler medlemmar än några av de partier som är representerade i kommunfullmäktige. Hur ska man tolka det?
Christer Nylander är fristående krönikör på ledarsidan. Han är ordförande för tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet och var tidigare riksdagsledamot för Liberalerna.
