Sofia Nerbrand: Centerpartiet behöver vara sig självt

Att ett parti, som i årtionden har gjort sakpolitiska förhandlingar och breda överenskommelser till sitt signum, är så kategoriskt är ändå anmärkningsvärt. Även om Muharrem Demirok förklarar att hans motstånd till SD är existentiellt har Sverige så många problem att alla riksdagsledamöter borde kunna sitta ner och finna majoritet för lösningar på energikrisen, gängkriget, lågkonjunkturen, utanförskapet, inflationen med mera.

Det är också förödande att regeringsfrågan har försvagat de två liberala partierna. Både Centerpartiet och Liberalerna har svårt att ens nå över riksdagsspärren – för några år sedan samlade de nästan 15 procent tillsammans.

Muharrem Demirok är en mycket sympatisk person. Han borde i längden kunna vinna väljarnas hjärtan. Men för att vinna deras förtroende så pass mycket att de röstar på honom och hans parti måste profilen, positionen och politiken förtydligas.

Centerpartiet måste bli sig självt. Med egna förslag och med gott självförtroende – och utan att i förväg förklara att det vill se Magdalena Andersson som regeringsbildare.

Den tidigare partiledaren Maud Olofsson intervjuades i SVT från stämman och hon talade varmt om att försöka hitta kompromisser. Hon saknar alliansen och dess gemensamma politiska vision. Den trista ”skilsmässan” mellan Ulf Kristersson och Annle Lööf borde inte få leva vidare efter partiledarskiftet. I många kommuner samarbetar de fyra borgerliga partierna fortfarande väl och det borde finnas många gemensamma nämnare mellan dem på riksplanet, i synnerhet på det ekonomiskpolitiska området där C på goda grunder kritiserar regeringen för att inte föra tillräckligt liberal och tillväxtskapande politik.

C skulle också kunna påverka den sittande regeringens politik i mer liberal riktning om den samarbetade mer med den – annars kommer de socialkonservativa krafterna i Tidökonstellationen att fortsätta dominera oemotsagda.

Centerpartiet vässade även sin skolpolitik med ett nytt program som antogs på fredagen. Det lägger stort fokus på att kompensera ojämlika förutsättningar för olika barn, i sann socialliberal anda.

Som landsbygdsparti borde C fundera mer på varför skolresultaten är sämst i små kommuner, i stället för att profilera sig på att vilja införa vinstbegränsningar och offentlighetsprincipen för friskolor. Det hade varit mycket bättre att föreslå viten för de skolor som inte lever upp till kvalitetskraven, och att bara kräva insyn över skolornas myndighetsutövning – läs betygsättning.

Att införa offentlighetsprincipen för fristående skolor är inte att respektera den privata äganderätten, vilket ett liberalt småföretagarvänligt parti borde göra.

Men på det hela taget är det bra att C intresserar sig mer för skolan och människors möjligheter att forma sitt eget liv. Sverige behöver mer frihetliga inslag i dessa auktoritära tider.