Våra vattendrag – el eller fisk?
En orörd å har ett syrerikt och svalt vatten med för Skånes del fiskarter som havsöring (vid västra kusten lax), elritsa och stensimpa som några typiska arter. Verkeån och Julebodaån är sådana exempel. I Blekinge framstår Mörrumsån som ett annat. I Julebodaån med sitt klara vatten har Länsstyrelsen genomfört en restaurering till fromma för främst havsöringen. Samtidigt som den värdefulla kvarnmiljön vid Blåherremölla har bevarats med ursprunglig damm och kvarnränna.
En å som är utbyggd med dammar har en helt annan fiskfauna. Till exempel Vramsån som har omvandlats till något som i stora delar liknar en serie långsamt rinnande sjöar. Här härskar gädda, mört och braxen. Laxfisken når inte längre sina lekplatser ovanför första vandringshindret. Dammarna påverkar vattentemperaturen och det ständigt ackumulerade bottensedimentet tär på vattnets syrehalt och gör det omöjligt för laxfisken att leka. Det är också viktigt att förstå att all laxfisk fortplantar sig på naturlig väg i sötvatten. Till och med små biflöden kan tjäna som lekplats för grov laxfisk, tillgången på syrerikt vatten och frånvaro av gädda styr.
”Men visst måste vi använda vattenkraften, denna ”rena” energikälla som alstras utan radioaktivt avfall eller koldioxid.”
Det är synd att de skånska yrkesfiskarna inte orkat propagera högre för bevarandet av de för laxfisken så viktiga lekplatserna. Men det är ingen överdrift att påstå att vi skulle kunna slippa en del import av norsk kasseodlad laxfisk om den inhemska fångsten ökar. Som det är nu får fisket i Hanöbukten lita på den välskötta Mörrumsån som hjälpligt förser oss med naturligt producerad havsöring av ursprunglig stam. Däremot hörs ibland ålafiskarnas klagan. Den numera rödlistade ålen tycks bli allt sällsyntare, inte så konstigt då könsmogna ålar slaktas vid kraftverkens turbiner. I Uppdrag Granskning den 20 oktober förra året kunde TV-tittarna få en inblick i ålens tragiska öde vid turbinerna. Man kan hoppas att SVT gör en liknande genomlysning av laxfiskens beroende av lekplatserna i de rinnande vattendragen.
Men visst måste vi använda vattenkraften, denna ”rena” energikälla som alstras utan radioaktivt avfall eller koldioxid. Dock inte utan en rimlig avvägning mellan vattenmiljön och å andra sidan kvarnanläggningar med bevarandeintresse något som de tillståndsgivande myndigheterna hittills inte varit så skickliga på. Det kan inte vara självklart att privatpersoner eller andra ska tjäna pengar på hänsynslös exploatering av våra åar.
Därför är det viktigt att motstående intressen läggs fram av Länsstyrelsen och att Miljödomstolen i Växjö dömer efter en modernare och mer ändamålsenlig prövning än vad som har skett hittills, i alla fall inom Helgeåns avrinningsområde.
Anders Ivarsson
