Det var ett drömuppdrag, när det presenterades för Annika Håkansson 2017. Som hästtjej sedan nio års ålder hade hon drömt om att kunna jobba med sin hobby: hästarna. Men aldrig haft möjlighet att ta steget.

– Jag var verkligen inte säker på att jag skulle klara det. Jag hade aldrig haft personalansvar tidigare.

Men, med ödmjukhet, kärlek till både hästar och människor och stor tilltro till sin personal, tror hon ändå att det har gått vägen. Klubbens 180 uppsittningar i veckan visar att den behövs.

– Vi har kö in till våra ridkurser. Min önskan inför framtiden är att vi ska kunna utöka och utvecklas. Men då behöver vi ett nytt stall.

Det gamla vackra stallet har över hundra år på nacken och var tidigare en del av regementet T4. Idag har det plats för 28 hästar, främst ridskolans egna men även några av medlemmarnas egna hästar är uppstallade där.

Men stallet är slitet, fönsterkarmarna har ruttnat och det går helt enkelt inte att lappa och laga mera. Diskussionerna med kommunen och andra om att bygga ett nytt hästcenter, centralt helst så att barn och unga kan ta sig dit enkelt, pågår. Men går för långsamt för Annika.

– Vi behöver utveckla verksamheten helt enkelt. Vi vet att vi gör nytta för många unga, särskilt tjejer, som har en mycket meningsfull fritidssysselsättning här.

Hon trycker särskilt på den psykiska hälsan, som hon menar förmedlas i kontakten med djuren och naturen.

– Det finns en ordlös kommunikation med hästarna, de förstår hur du mår. Här kan man lägga oro och annat åt sidan och bara vara. Man mår bättre helt enkelt, det är en grogrund för psykisk hälsa. Här finns också en gemenskap som många behöver. Här är vi alla vänner och hjälper varandra.

Annika var själv hästtjej. Började rida vid nio års ålder och menar att hennes ensamstående mamma kämpade för att ha råd med ridlektionerna.

– Det är tyvärr en alldeles för dyr idrott. Ledsamt dyr.

Därför är hon och klubben en aktiv del i Skånska Ridsportsförbundets satsning på en fond, där befintliga medlemmar kan söka om ersättning för halva medlemsavgiften eller lägeravgift och liknande.

– Vi vill ju att alla ska ha möjligheten att komma hit.

Ridningen var länge bara en hobby för Annika. Hon fick jobb på Bergendahls direkt efter gymnasiet och där blev hon kvar i 26 år.

– Jag trivdes väldigt bra, har testat många olika arbetsuppgifter och jobbade de sista åren med företagets egna varumärke. Det var jätteroligt. Men att få förtroendet att gå in som verksamhetschef och få jobba med hästar var verkligen mitt drömjobb.

Så hon bytte karriär utan att egentligen tveka. Det har varit mer jobb än hon trott och nu är hon frustrerad över att inte kunna utveckla verksamheten mer.

– Men jag ser hur vi gör nytta och hur vi betyder något för många människor. Vi har ryttare från sex års ålder till 81 och elever med funktionshinder. Jag brinner lite extra för dem och hade velat göra mer.

Ridklubben erbjuder stallmiljö, kunskap och kontakt med hästar även för den som inte har möjlighet att ha egen häst. Klubben drivs i form av förening, med en styrelse, och har sex anställda, plus några timanställda. Utan dem vore Annika ingenting säger hon bestämt.

– Det tog ett tag att få den struktur jag ville ha och som jag behöver, men vi har nått målen gemensamt. Nästa steg är att bli en kvalitetssäkrad ridskola.

Det är det där stora ideella hjärtat hon har som kan ställa till det ibland. Hon jobbar ju i samma förening som en gång tog emot henne som nyfiken nioåring. Hon vill ge tillbaka av vad hon då fick, och går gärna all in, men det kan bli för mycket arbete.

– Min ventil är alla goda människor jag har runt omkring mig, där jag kan lasta av mina tankar. Min man är en fantastisk lyssnare och har hjälpt mig med prioriteringar.

Nu har hon också blivit mormor och hon älskar rollen. De egna 50 åren tycker hon har gått lite för snabbt.

– Men det är en viss tjusning i att bli äldre. Jag har lärt mig att bättre ta hand om mig själv och inte säga ja till allt. Ska bara lära mig att säga ifrån lite oftare, när det är viktigt för mig.

Hon skrattar, hon har oftast rätt nära till skrattet, och hejar på ett par äldre herrar som skrittar in på gården efter att har varit ute en tur. Hon känner de flesta som rör sig kring hästarna och önskar att ännu fler vill hänga där. Som en fritidsgård som främjar glädje och hälsa.