Bruno K Öijer: Det skrivs för lite kärleksdikter

Han beskriver sig som en arbetsnarkoman med sparsam publicering. Efter år av ensamt förarbete blev "Växla ringar med mörkret" till under bara sju månader – det krävdes en extra ansats för att gräva fram diamanterna i kolgruvan.

– Jag måste hushålla med mig själv och läsarna, det skulle inte gagna någon om jag gav ut en diktsamling om året. Jag har säkert 40–50 diktsamlingar som bara ligger där, kanske bränner jag upp dem en dag, säger han.

Poesi, enligt Bruno K Öijer, är "själens gerillarörelse i varje samhälle".

Samhället, skriver han i en dikt, "är inhägnat våld".

Efter de tio åren i avskildhet återvänder han nu också som estradör. Med start i hemstaden Linköping 9 oktober gör han nio gerillaframträdanden, och hoppas på en Norrlandsturné i vår. Bruno K Öijer är "hela orkestern" som han uttrycker det. Han står ensam på scenen med mikrofonen – precis som när han började 1973 men numera på lite större och tjusigare teatrar än då.

– Jag minns tidiga framföranden i Göteborg, i rätt illa åtgångna lokaler där några i publiken skrek till: "va faan". Då sprang det råttor mellan bänkarna, men det var då.

Han framför dikterna utantill men repeterar bara tyst för sig själv.

– Det blir en utlevelse. Jag kan inte stå på scenen som en jäkla skolmagister.

Turnén blir ett retrospektiv med några av de mest rytmiska hitsen – däribland 90-talsdikten "En gång blommade trädet". Den är självklar. Men den här gången har han också valt ut några dikter från 1980-talet.

– Jag känner inte att de tillhör det förflutna på något sätt, jag lever i min låtskatt oupphörligt. Men vissa dikter är enbart skriva för boksidan.

TT: Har du upptäckt något nytt i din diktning?

– Nej, inte riktigt, jag är samme gamle jävel från början till slut. Det är en konstant blandning av mörker och ljus.

Från "Växla ringar med mörkret" är titeldikten självskriven liksom den avslutande kärleksdikten.

– Det skrivs alldeles för lite kärleksdikter i det här landet.