Michel Anderlini: Heléne Fritzon har inte gjort mycket för att få förnyat förtroende
EU-valrörelser är egenartade jämfört med nationella valrörelser. Det händer ofta att kandidaterna till Europaparlamentet lovar reformer och förslag som de aldrig kommer att kunna förverkliga på egen hand – det är EU-kommissionen som har makten att lägga fram lagstiftning och inte parlamentet. Så vad gör en Europaparlamentariker egentligen?
Europaparlamentet är en lagstiftande församling. Det betyder att Europaparlamentariker har möjligheter att förkasta, skriva om eller godkänna de lagförslag som kommer från EU-kommissionen. Sedan kommer de överens med medlemsstaterna om en text som blir EU-lagstiftning. Lagar som påverkar ungefär 450 miljoner människor i EU. Europaparlamentariker ska därför, i grund och botten, vara förhandlare till lagförslag. På EU-språk heter det rapportör (huvudförhandlare för ett helt lagförslag) eller skuggrapportör (förhandlare för en partigrupp).
Hur har de svenska Europaparlamentarikerna skött detta uppdrag? Dagens Nyheter (30/5) har granskat vad de 21 svenska företrädarna egentligen har uträttat under den senaste femåriga mandatperioden. Resultatet i denna granskning är – för att vara diplomatisk – blandat.
Det är enbart tio svenska Europaparlamentariker som har fått uppdraget att vara huvudförhandlare till ett lagförslag, vissa flera gånger. Ett par utmärker sig genom att de aldrig, under fem år, har fått något sådant uppdrag: Miljöpartiets Pär Holmgren och Socialdemokraternas Heléne Fritzon.
”På vilket sätt har hon fått gehör för sina åsikter om hon inte förhandlar EU-lagar? I vilken utsträckning har hon fått inflytande i EU? Dessa frågor vägrar hon att svara på.”
Det är därför väldigt överraskande att Heléne Fritzon, när DN kontaktar henne, hälsar via sin pressekreterare att hennes ”politiska arbete sker just inom partigruppen, vilket inte syns utåt”. Heléne Fritzon är en av nio vice ordföranden i EU-parlamentets socialdemokratiska partigrupp.
På vilket sätt har hon fått gehör för sina åsikter om hon inte förhandlar EU-lagar? I vilken utsträckning har hon fått inflytande i EU? Dessa frågor vägrar hon att svara på.
Det finns goda skäl att ställa sig kritisk till denna räknelogik. Att få många uppdrag är inte automatiskt tecken på att man är aktiv i Europaparlamentet. Som franska statsvetaren Olivier Costa påpekar i Dagens Nyheter finns det många möjligheter i EU att ”se ut” som man gör mycket: skriva icke-bindande resolutioner, skriva frågor till EU-kommissionen eller skriva ändringsförslag till lagar som man inte är insatt i.
Dock har väljare rätt att veta hur folkvalda förvaltar deras förtroende. Att välja bort formella uppdrag som förhandlare till EU-lagar och företräda intern partipolitik, som inte är synlig, skapar ett demokratiskt problem: hur, och kanske även om, har väljarnas röster använts för att påverka EU-politiken? Och när ska de få återkoppling?
Detta gäller också för kandidater som lovar guld och gröna skogar. Folklistan, med Sara Skyttedal i spetsen, ger löfte om en ”bättre deal för Sverige”, i och med att ”för mycket makt har flyttats till Bryssel”. Detta är inget annat än populism.
Att vara med i unionen betyder att medlemsstaterna och EU-parlamentet enas om lagar som sedan implementeras. EU-lagar kan inte väljas bort. Vill man påverka hur dessa lagar skrivs får man sitta flitigt i utskott och förhandla. Men det är kanske för långt för den glitter- och huller- och-bullerpolitik som Folklistan förespråkar.
Michel Vincent Anderlini är filosofie doktor i global politik med fokus på EU vid Malmö Universitet. Han har tidigare varit politiskt sakkunnig i EU-parlamentet (L).
