Katarina Erlingson: Jämställt OS men mer att göra
De närmaste veckorna blir det högtidsstunder varje dag, åtminstone för den som gillar sport. Dagarna kommer att fyllas med olika idrottsgrenar, det kommer att bli spänning men också självklara resultat. Olympiska Spelen i Paris lockar många att se tävlingarna på plats, men de miljoner som sitter i tv-sofforna är mångdubbelt fler.
Om man letar efter någon lokal idrottare att heja på blir det svårare, i år är det bara fälttävlansryttaren Malin Josefsson Asai från Glimåkra som kanske får visa upp sina och hästens färdigheter, hon är tyvärr bara reserv. Men lokalpatriotism är knappast det viktigaste för en idrottsintresserad när det gäller olympiska spel.
Den som sitter framför tv:n och biter på naglarna när Armand Duplantis ännu en gång försöker slå sitt eget världsrekord i stavhopp tänker kanske inte så mycket på om det är kvinnor eller män som tävlar. Man tänker inte på hur mycket idrottaren tjänar eller hur dennes förutsättningar för träning ser ut. Men som i samhället i övrigt är det inom idrotten långt till full jämställdhet. Vissa, framför allt män, vägrar fortfarande att se en fotbollsmatch där det är damerna som spelar, men i takt med att det svenska damlandslaget i fotboll haft större framgångar än herrlandslaget har också intresset ökat.
”Överhuvudtaget har kvinnor kämpat i motvind för att få idrotta.”
OS i Paris 2024 är de första olympiska spelen som är jämställt i den bemärkelsen att lika många kvinnor som män tävlar. Jämställt i numerär alltså. Att ”räkna pinnar” är inte alls samma sak som full jämställdhet, med lika villkor för träning och lön och annat som hör till. I de olympiska spelens historia var det länge dåligt bevänt med deltagande kvinnor. Kvinnorna fick heller inte tävla i vad som helst.
Överhuvudtaget har kvinnor kämpat i motvind för att få idrotta. 1923 deltog Margit Nordin som första kvinna I Vasaloppet, men därefter tilläts inte kvinnor förrän 1979. I Boston Marathon 1967 deltog Kathy Switzer som första kvinna - officiellt förstås, för både i Vasaloppet och i olika maratonlopp hade kvinnor tidigare klätt ut sig till män för att kunna delta.
Kvinnor tjänar mindre än män även inom idrotten och det krävdes en lång kamp av damlandslaget i fotboll för att få lika ersättning som herrlandslaget. Så sent som 2021 lyckades damlandslaget få till ett gemensamt spelaravtal gentemot ett motsträvigt fotbollsförbund.
Det är inte bara beslutsfattarna i de olika specialförbunden som påverkar hur bra jämställdheten är inom respektive sport. Sportbevakningen från tv och tidningar och det urval man gör påverkar förstås intresset hos vanliga tittare. Det är få tittare som reflekterar över varför vissa sporter får mindre tv-tid än andra. Mallen kring hur sport bevakas har alltför länge varit rent refererande, men där verkar något börja hända. Sportjournalister ställer oftare numera obekväma frågor till beslutsfattare och idrottare, de gräver fram bakgrund och visar fram en för många okänd värld. I stället för att bara berätta om vem som passade vem och vem som sköt bollen i stolpen. Då lyfts idrotten fram som den viktiga del av samhällslivet som den är.
Bristen på jämställdhet är tyvärr inte unik för idrotten, men blir extra synlig när så många sitter framför tv:n och blir matade med bilder. En jämställd idrott borde vara självklart. Numerär jämställdhet i OS i Paris är en viktig början på ett arbete utan slut.
