Petter Birgersson: Men vad vill Kamala Harris ens?

Särskilt mycket får vi dock inte veta om hennes politik. Inte i svensk press. Och det är faktiskt inte heller vad som betonas i Harris valkampanj.

Den som går in på Kamala Harris kampanjsida möts direkt av en uppmaning att donera pengar till kampanjen. Den som förväntar sig en lång lista av politiska förslag, på politisk svenska numera ”policy”, kommer att bli besviken. Däremot nås man av Demokraternas slogan för Harris: ”When we fight, we win” och en uppmaning om att ställa upp som frivillig valarbetare.

För en svensk, som är van vid att finansiera partier främst via skattsedeln, är det något udda. Men faktum är att den som går in på Socialdemokraternas hemsida också möts av en vädjan om att donera pengar till kampfonden, man kan skänka engångssumma eller bli månadsgivare, och gå med i ”motkraften”. Socialdemokraterna har också gått upp i rollen som demokratins räddare.

Det är möjligt att det kommer ett reformpaket med Kamala Harris-stämpel. Men vägen fram till nomineringen har handlat om annat än sakpolitik. Demokraterna driver med firman Trump & Vance och förklarar hur knäppa de är. Retoriken påstås vara effektiv och locka tik-tok-generationen.

S-ordföranden Magdalena Andersson har rest till Chicago och Demokraternas konvent för att finna inspiration. Särskilt om Kamala Harris vinner höstens presidentval kommer tillvägagångssättet att importeras till Sverige. I den mån det inte redan finns här. Svenska politiker överlag är tämligen usla retoriker, men det gör dem desto mer trendkänsliga när det gäller att plocka upp grepp från USA och Storbritannien.

Men finns det då inga politiska idéer alls att ta med sig? Jo. Begrepp som ras och en konflikt om hudfärger är redan på väg att importeras från USA. Det är en sorglig utveckling, men den är så etablerad att det i svenska medier nu inte alls är främmande att tala om ”vit” som om det vore en egenskap innehållande ärftlig synd. Det kommer sannolikt att leta sig allt mer in i de svenska politikernas språk.

Kamala Harris står dessutom för en mycket radikal ekonomisk vänsterpolitik, där hon propagerar för att människor ska nå lika utfall, inte bara ha lika möjligheter. Det var något hon drev 2020. Det är långt från den amerikanska drömmen och knappast heller Demokraternas traditionella politik.

Även om Kamala Harris som presidentkandidat försöker mildra sina vänsterradikala politiska idéer för att inte skrämma mittenväljare, så sipprar det ändå igenom sådana förslag. Ett är att Harris vill införa regleringar av matpriser, för att stoppa höjningar. Något Vänsterledaren Nooshi Dadgostar genast berömde på X. Det är sådant som knappast förknippas med marknadsekonomi och som resulterar i sämre utbud, färre butiker och varubrist.

Även om Harris inte kommer att lyckas genomföra sådana socialistiska reformer om hon blir vald till president, kan det inspirera de rödgröna till att lova och genomföra liknande saker i Sverige.

För att förstå USA, vilket man generellt ska vara ytterst försiktig med att göra anspråk på, gäller det åtminstone att se att det inte är någon mittenkandidat som Demokraterna ställer upp med mot Donald Trump.

Från svensk och europeisk horisont är en demokratisk president av flera skäl att föredra. Det främsta är antagandet att det skulle betyda fortsatt stöd för Ukraina och att Nato-samarbetet skulle vara tryggat. Det gäller fortsatt.

Men mycket litet, om ens något, av Harris kampanj handlar om det ryska hotet. Och de utrikespolitiskt kopplade protesterna från väljargrupper som annars anses stå Harris nära handlar snarare om krav på att dra tillbaka stödet till Israel. Exakt var Harris står i de två frågorna är svårt att utläsa.

Utgångspunkten måste ändå vara att etablissemanget i Demokraterna förstår att Europa och Ukraina behöver USA. Och en förhoppning är att en förlorande Trump ger utrymme för Republikanerna att tillfriskna från sitt allvarliga sjukdomstillstånd. USA behöver det och Europa behöver det.