Sofia Nerbrand: Skyttedal och Jan Emanuel kör eget – tråkigt att alla klankar ner direkt
I fredags körde moderatledaren Ulf Kristersson över stora delar av sin riksdagsgrupp i frågan om könstillhörighetslagen. Många ledamöter – de flesta vågar bara uttala sig anonymt – har luftat att de inte vill rösta för lagförslaget den 17 april. Men i Sverige har vi partival och dessutom har partier som Socialdemokraterna och Moderaterna väldigt vassa partipiskor.
Även inkryssade riksdagsledamöter förväntas hålla partilinjen. Dissidenter, det vill säga det fåtal som dristar sig till att rösta efter eget samvete och ideologisk kompass i någon enstaka fråga, få sällan förnyat förtroende av partietablissemanget.
Man hade dock kunnat förvänta sig att en så laddad fråga som att minderåriga ska få ändra sitt juridiska kön skulle ha föranlett en votering i den moderata riksdagsgruppen. Men icke då.
”Väljarnas intresse för politiken minskar också när de folkvalda förvandlas till okända knapptryckarkompanier.”
Detta kan tyckas vara effektivt för partiledningar i regeringsställning att styra landet, men det är inte bra för politikutveckling, rekryteringsmöjligheter av starka personer eller en spänstig principiell och praktiskt debatt. Väljarnas intresse för politiken minskar också när de folkvalda förvandlas till okända knapptryckarkompanier.
Därför är Jan Emanuel Johanssons och Sara Skyttedals initiativ att sätta ihop Folklistan till EU-parlamentsvalet med ett antal kraftfulla karaktärer uppfriskande. Han blir toppkandidat och kommer att profilera sig som svenska folkets förhandlare mot överstatsbyråkraterna i Bryssel, enligt egen utsago. Hon är mer öppet kritisk till den utvidgade klimat- och välfärdspolitiken i EU. Deras retorik är rätt populistisk – folket mot institutionerna.
Båda två har emellertid lång erfarenhet av partiarbete i Socialdemokraterna respektive Kristdemokraterna, och de har sett baksidorna av att ”Partiet” alltid förväntas gå före den enskilde politikern.
Men i kommunpolitik och Europapolitik spelar ofta person större roll än partitillhörighet. Ett kommunalråd eller en Europaparlamentariker som vill och kan något kan förändra mycket, rent av förflytta berg.
I så motto har Sara Skyttedal och Jan Emanuel Johansson en viktig poäng. Däremot är, menar jag, fördelarna med Sveriges medlemskap i unionen långt större än vad den kaxiga duon framställer det som: gemensam inre marknad, fri rörlighet, möjlighet att studera och välja vård i andra länder och en lång rad andra samarbeten. Plus en gemensam västerländsk kultur och demokrati.
Men det är just sådana här frågor som den kommande valrörelsen bör handla om – och då är det utmärkt om det finns tydliga alternativ.
Det kommer naturligtvis även följdfrågor om sådant som vilken partigrupp Sara Skyttedal och Jan Emanuel Johansson skulle tillhöra om de både blir invalda i parlamentet – hon är högerkonservativ, han är vänsterkonservativ. Och på tisdagen kommer ytterligare namn att presenteras, med bakgrund i fler partier.
Men medborgarna torde klara av att hitta en kandidat som de hyser förtroende för och vars värderingar de gillar.
Det är också upplivande om fler reser sig från soffan och kryssar för sin kandidat i valet i juni. EU lider av ett för långt avstånd till medborgarna, trots att unionen har så stor betydelse i vår vardag.
Fler individualister behövs bland partisterna. I en så föränderlig värld som vi lever i är initiativrika och beslutsamma människor en tillgång. Men tyvärr lär alltifrån Sara Skyttedals och Jan Emanuel Johanssons tidigare partivänner till politiska reportrar på de stora Stockholmsredaktionerna döma ut hela projektet. De gillar nämligen inte utmanare till den rådande ordningen.
Men det fina med demokratiska val är att det är var och ens röster som avgör.
